Angelina och Jag

Färgade håret med Adriana igår, kändes awsoem. Det är fan löjligt hur glad jag blir av det... Men men, sanningen ska väl fram då och då. Ikväll kom Tom Och Adriana hit. Vi har spelat monopol och ätit en mycket god middag. Jag är värdelös på monopol börjar jag inse, fast jag blir bättre. Så nu kan jag nog anta det flesta som vågar möta mig.

Så mycket mer än så vet jag inte om jag har att berätta. Jo, jag saknar min hund så förbenat mycket... Alltså, jag har aldrig saknat henne så här mycket. Jag vill bara ta tag i det där vita lilla paketet och krama om det och säga att jag älskar henne. Må låta lika löjligt som det med hårfärgen, men det är verkligen också sant. Ibland undrar jag var dom där känslorna kommer ifrån. Men den hunden betyder allt för mig. Det är nästan lite skrämmande hur mycket jag tycker om henne. Hur ska jag någonsin klara mig utan henne är något jag ibland funderar över, men jag får mest en klump i magen då. På lördag får jag träffa henne igen då jag och Fanny drar till Smögen. Det blir nice!